Sexiganoveller

- Varför är du tvungen att ha dina släktingars kläder hela tiden?

Den nyfikna, men oförargliga Lotta Bodin hade gått rakt på sak, där hon satt vid utemöblerna av plast vid bassängkanten och pratade med Phillip Jönsson. Alla eleverna hade redan hoppat i den stora 25-metersbässängen och plaskade nu som bäst runt i väntan på den stränga och rakryggade gymnastiklärarinnan Bengtsson. Hon var av den krävande sorten, fast lät ändå sina elever plaska runt i vattnet bäst de ville, innan hon själv stegade in som en drottning i det forntida Egypten och befallde om allting. Phillip satt nu i den andra stolen. Det hela var en utemöbel av vitt plast. Inte så bra kvalité, men de var lätta att flytta, det visste Lotta av egen erfarenhet. Hennes familj hade en likadan hemma. Den enda skillnaden var färgen. Deras var grön, istället. Hennes storebror hade beskrivit den som ”snorgrön”, fast den jämförelsen ville unga fröken Bodin inte tänka på.

– Är det bara för att dom är snåla helt enkelt, undrade Lotta.

– Nja…jag vill väl inte använda ordet ”snåla” i deras närvaro, svarade Phillip försiktigt.

– Men…

Lotta lutade sig tillrätta bakåt i solstolen, lade det ena benet över det andra och lät kulspetspennan spela mot tänderna, medan hon filade på formuleringen.

-….Men just nu är ju…ju inte dina föräldrar här, så nu kan du väl använda dej av det där ordet.

Pojken skruvade på sig med kinderna blossade, precis som om han var munk i ett kloster och av en oplanerad slump sett en naken nunna. Han gned knäna mot varandra lite försiktigt.

– Okej, dom är snåla med pengar, men rika på kärlek, informerade han med en hävdande och bestämd efterton.

– Har dom lika gamla kläder själva.

– Ja, bara plaggen är rena och hela, så brukar oftast det vara gott nog, brukar min mamma säga. Med dom går inte ut så ofta. Hemkära, kanske på gränsen till eremiter.

– En sådan gräns är väl oftast hårfin, sa Lotta.

Phillip ryckte på axlarna. Han hade väl inga större erfarenheter om eremiter och deras enformiga leverne. Om det nu var så otroligt enformigt att vara helt ensam en hel livstid, det visste han ju inte heller. Då inte Lotta fortsatte med konversationen, utan istället lutade sig framåt och ägnade sig en stund åt sina räkneuppgifter, eller vad det nu var, så funderade unge herr Jönsson en stund. Var det inte en eremit i bibel som hade levt helt i celibat, helt utan mat och dryck högst uppe på en pålformad klippa mitt ute i öknen. Jo, det måste ha varit ifrån bibeln han kom ihåg det. Det var inte igår, fast det måste vara någon gång i tvåan eller trean, då skolfröken på lågstadiet läste högt i bibeln då och då. Många av barnen tog chansen att slumra till, sittandes i bänken, men väldigt många tyckte det var mysigt när fröken läste. Det var spännande med Josef och hans många bröder, Moses i vassen, Jonah som blev slukad av den stora valfisken och förberedde och levde sitt liv inne i valfiskens buk. Han tänkte så det knakade, men kunde fortfarande inte komma ihåg vad eremiten på berget hette. Sakeus? Nej, inte han. Abraham? Nej, inte han heller. Strunt samma, han levde i alla fall högst uppe på ett berg och pinades av den obarmhärtiga solen endast för herrens vägnar. Underligt, men så var det väl?

– Vem kommer att bli lucia i år då, frågade han plötsligt.

– Vet inte.

Ett kort svar, nästan för kort. Lotta satt insjunken i läxboken och Phillips övervägde att gå därifrån. Hon måste vara upptagen, eftersom hon inte ens orkade lyfta blicken ur bokens uppslag. Nu satt hon och fingrade kvickt på en liten svart miniräknare. Ovanligt kvickt, med tanke på de långa lösnaglarna. Får väl förklara för läsarna, att detta utspelar sig, då eleverna fortfarande hade små enkla miniräknare och inte de där stora avancerade de har nu för tiden. Phillip satt kvar och gned knäna mot varandra, så det sprakade svagt av manchestertygets sträva ojämna yta. Han var kanske av en lite nervös och stressad natur, men det var inte ärftligt. Bägge hans föräldrar var lugna som filbunkar, som de själva utryckte sig. Han satt och vilade sina smala ögon på Lotta, hon var faktiskt väldigt söt tyckte han. Stackars Phillip, hade väl gått och varit olyckligt kär i ett dussintals flickor under åren, utan att ta mod till sig och säga som det var. Det hade hela tiden slutat samma. Antingen hade den flickan han beundrat blivit tillsammans med någon annan. Kanske någon större och starkare, eller snyggare, eller bara någon som var begåvad med talet i mun. Någon som inte smet iväg med svansen mellan benen, utan kunde föra en konversation med det motsatta könet, utan att bli högröd i ansiktet och göra ett klavertramp. Om inte det var så, så hade alldeles säkert flickan börjat i en annan klass, eller så. Nu satt han och tittade saligt på Lotta, där hon satt med blicken och tankarna försjunkna i boken. En vacker profil med de tunna söta små läpparna, som skiljde sig då och då, när hon satt i djupa tankar. De långa ögonfransarna, den lilla näsan med lite tendens till fräknar på kinderna. Sedan det svarta kortklippta håret som passa så bra till hennes ljusa hud. Plötsligt tittade hon upp från boken, men lade ändå inte märke till Phillip Jönsson frånvarande blick innanför glasögonen. Inte heller verkade hon notera hans saliga leende. Kanske såg han ut så annars också, vem vet?

– Jag håller på med en del svåra mattetal här, så jag är väl inte särskilt sällskaplig, men det är ju lunch sen, å vi kan ju sitta vid samma bord sen, precis som igår.

Hon log med sin söta mun och två små smilgropar uppenbarades i hennes kinder. Phillip nickade tyst och skakade sedan lite lätt på huvudet och försökte komma tillbaka till verkligheten. Detta uppfattade först Lotta som ett ”nej!”

– Vill du inte, frågade hon lite trumpet.

– Jo, visst vill jag det, sa Phillip och han hade fått röda rosor på sina smala kinder. Han nickade medhållande och det såg ut som om han aldrig skulle sluta.

– Okej!!!! Upp ur bassängen å samling vid bassängkanten, stående!!!!

Bägge två tittade bort mot utgången från omklädningsrummet. Där stod nu gymnastiklärarinnan Bengtsson och blåste i sin visselpipa. Ljudet kunde säkert skära genom glas, så gäll var den. Lika snabbt som en flock arbetsmyror, så samlades de bägge klasserna vi kanten och stod snart väntande i en prydlig rad med vattnet drypande från kroppen. Två av pojkarna sneglade lite grand på den lilla bystdrottningen Natalie Österbäck. Hennes baddräkt hade blivit våt och nästan genomskinlig. Kloten var vackert inbäddade i det tunna våta tyget och bröstvårtorna syntes tydligt, där de stretade styva därunder. Natalie själv hade väl knappast märkt det, då skulle hon väl bli illröd som en tomat i ansiktet och kanske, skulle hon t.o.m. ha svimmat på stället. Det var en del av killarna som var tvungna att stoppa in lemmen med bägge låren framför, så inte Bengtsson med sin dominanta inspektion skulle upptäcka några ”tältresningar” framför ögonen. Då skulle det väl bli streck i betyg i gymnastik direkt. Efter att ha synat raden av respektfulla skolungdomar röt hon ilsket:

– Var fan är Jenny Rävberg?!

– Jenny RÖVberg menar hon väl, viskade tvillingen Lasse till sin bror Olle. Bägge fnissade dämpat, fast fick en lätt knuff från sin klasskamrat Anna-Lena.

Bengtsson skakade på huvudet och gestikulerade i luften med en knuten hand.

– Det här är väl jävla typiskt. Att det aldrig kan, för en enda gång skull, vara 100% närvaro. Ni kanske har fått för er att ni kan gå härifrån med en ”femma” i gymnastik utan att lyfta arslet ifrån skolbänken, men så är inte fallet.

Konstigt, att inte fröken Bengtsson hade sökt in till det militära istället. Hon hade en röst som kunde befalla och sätta eld i baken på den mest slappaste beväring till slöaste repgubbe. Att sedan hon hade ett temperament som en elefant med skabb på könsorganet var ju inte heller ett minus för ett kvinnligt befäl.

– Ursäkta fröken Bengtsson.

Det var Lotta Bodin.

– …..Det var ju du själv, som sa till Jenny att hon inte fick vara med på gymnastiken. Hon hade ju en för oanständig baddräkt.

Ett visslande hördes ifrån hopen av ungdomar och den irriterade Bengtsson kunde höra kommentarer från pojkarna som: ”Ja, vart tusan är Jenny egentligen? Just denna dag måste hon ju bara vara här!” Och: ”Den baddräkten skulle jag vilja se, fast bäst vore ju, om hon inte hade nån baddräkt alls…”

– Truten på er! Ni ska enbart hålla käften, mumlade Bengtsson och tittade in i den bruna träväggen. Där fanns också en avlång träbänk.

– Sätt er på bänken å håll mun. Det är jag som har glömt bort mej å det står jag för!

Eleverna smög bort till bänken och satt snart ner och dinglade med benen och gned fotsulorna mot det hala kakelgolvet.

– Hur vågar du stå å tjuvlyssna på våra privata samtal, ropade lärarinnan till Lotta. Då fick unga fröken Bodin nog av Bengtsson. Hennes gröna ögon blev svarta av ilska och hon röt med hög röst tillbaka:

– Du sa att jag skulle sitta här och göra nått skolarbete å ni två stod ju ute vid kafét och skrek med en vidöppen dörr bara en meter bakom ryggen på mej! Va skulle jag göra? Enda sättet att inte höra det var att hålla för bägge öronen, så som du skriker å gormar!!!

Det var skönt att säga allt det där, tyckte Lotta. Hon kunde bli ordentligt rasande, fast det gick oftast lätt över. Hon svalnade som en kopp kaffe på nordpolen. Hon fortsatte med räknandet, som om ingenting hade hänt och Phillip satt och tittade på med beundran i blick. Han skulle aldrig våga säga sådana saker till fröken Bengtsson.

Gymnastiklärarinnan mumlade för sig själv:

– Man kan ju för sjutton inte hålla reda på allt. Visst glömmer man saker, när man har ett sånt här krävande yrke, men inte fan håller jag väl på att bli senil.

Nä, Fröken Bengtsson var dryga 50, men inte blir man väl senil så snabbt, eller hur är det. Det hemska humöret hade hon fått efter den osannolika tragedin, att hennes make hade lämnat henne på bröllopsnatten och aldrig mer hört av sig. Måhända en händelse som en författare av såpoperor skulle uppskatta, men ingen mer. Allra minst Bengtsson. Men vart var egentligen Jenny Rävberg, jo hon hade inte fått gå in till bassängen i röda tighta baddräkt, men vad fröken Bengtsson inte visste var att den mulliga halländskan just i samma stund blev både vaginalt och analt penetrerad i ett av duschrummen med baddräkten avsliten där nere av eget förvållande. Innan hade hon blivit smiskad, liggande över knät på ”Fabrikörn” med hans bultande ståkuk mot den trinda magen. Nu pippade de alla tre som kaniner med tonårsflickan i en saftig ”dubbelmacka”. Slurp! Den bleke kåtbocken kysste flickan med hela tungan nere i hennes hals och knådade hennes bröst med vana händer och nöp då och då i bröstvårtorna.

– Aaaah! Åh! Åh! Jaaaa!

– Åh! Knulla, knulla, knulla!

Han skiljdes från Jennys läppar och flyttade labbarna från pattarna till skinkorna som fortfarande var rödbrusiga efter bestraffningen med hans egen handflata. Han försökte greppa tag runt skinkorna, men lyckades inte greppa runt hela den gigantiska röven, hur han än spretade med de bleka fingrarna.

Där inne i duschrummet i ett av båset med vattnet strilande från kranens filter halvlåg hon framstupa med lärarassistenten Leopold Nilssons kuk inkörd i sin bullfitta och den mystiske ”fabrikörns” långa ådriga gubbstake intryckt i det bruna rövhålet. De skakiga spasmiska rörelserna fick duschbåset att vibrera med små dova smällar. In och ut trycktes två pålar i två av flickans orgasmkänsliga hål och nu kom hon igen med ett skrikande, som ekade i hela duschrummet. Många författare har försökt beskriva en riktigt härlig orgasm, men det går väl knappast göra med några små enkla ord. Två explosioner, för att göra det hela kort. Två vällustiga explosioner och Jenny Rävbergs skrik av upphetsning. Lärarassistenten kände för andra gången att han var nära, men samtidigt som han spände musklerna i underlivet, i syfte att stoppa utlösningen, så väste han fram:

– Jenny, du (Flämt!) måste va lite tystare. Vad skulle vi göra, om dina klasskamrater kom…(stön)….inspringandes här…

– Men det är ju…(stånk!) så skööööönt, gnällde Jenny okontrollerat.

Leopold låg där under hennes gungande runda bröst och med vattnet rinnande i stora klara droppar från tjejens böljande höfter och axlarna. Hon höll med bägge handflatorna mot de våta väggarna i båset. De gled undan för undan under de ryckiga rörelserna, men hon bytte alltid nytt handfäste, precis innan hon skulle ramla framåt. ”Fabrikörn” pumpade på som den värsta tjur. Nog kunde han ha varit raggare, om han nu inte var det än idag med sin speciella frisyr och kläder. Han kunde verkligen knulla ett arsle. Just nu syntes inte hans raggarstil alls. Hårpomadan var helt bortsköljd och kläder hade han ju inte alls. Allt man kunde se var en avlång halvblek man i senare 50-årsåldern som knullade en skolelev i analen.

– Å va härligt!

– Nu klarar jag inte mer, stånkande Leopold.

– Äh va fan! Bränn av du bara, tyckte fabrikörn som om inga sorger fanns.

Det kändes att hur han än ansträngde sig med att spänna underlivet, så skulle han aldrig lyckas med det. Han hade försökt att dämpa sig en annan gång under liknande omständigheter, men hur hade det slutet? Jo, han hade fått utlösning ändå, men under de vilda försöken att behärska sig och hålla tillbaka, så hade det inte varit lika skönt. Ingen skön ilning i pungen och längst ryggraden med den vanliga ”efterrysningen” vid själva tömningen. Istället slappnade han av helt och lät Jennys såphala varma fittväggar krama ur kuksaften. Det var bara frågan om sekunder upp och ner red hon, stönade, kved, väste och snyftade med gubbsjuke ”fabrikörn” nästan uppklättrad som en brunstig hund på hennes stora bakdel och hade fått in hela kuken, ända in till roten. Det syntes på hans behagliga grin i hela ansiktet att han stortrivdes. Vem skulle inte göra det? Han kunde heller inte ha långt kvar, då flickans skithål mjölkade honom som den värsta mjölkmaskin. Han hade väl visserligen aldrig haft en ett sådant föremål uppträtt på lemmen, men man kunde väl föreställa sig. Plötsligt knep hon en gång för mycket med ringmuskeln och sperman kaskadderades in i hennes tarm. Han stönade till och tömde första sprutet, andra tredje och fjärde.

– Ja, spruta mej i arslet, skrek Jenny och kände den femte strålen djupt inne i sitt anus, även om det femte mer var som ett rinnande. Efter fyra rekordsprut kunde man knappast få till ett femte. Hur upphetsande än situationen än var.

Plötsligt slog det lärarassistenten. Åt halländskan några P-piller? Vågade han verkligen komma inne i henne? Fan. Han hade ju redan knullat henne en gång, men då hade han inte tänkt på att använda kondom eller något, och inte nu heller. Om han ändå hade gett sig på hennes anus istället. ”Fabrikörn” fick ju inga sådana problem. Några sista pumpande, sedan drog 50-åringen ut den missfärgade lemmen med ett långt utdraget stön. Hans ådriga påle sköljdes ren av vattenstrålarna och små droppar av säd droppade ner på unga fröken Rävbergs vibrerande röv.

– Jädrar! Nu måste jag också ”fyra av”, Jenny!

– Fyra av, snälla! Jag tar emot!!!

– Men….

– Jag….(stön!) tar emot säger jag….

– Okej…..(Flämt!) grrrrsch………

Där gick det för honom och hans pungs safter ejakulerades in i tjejens fitta.

– Jösses….Herregud! Aaaaaaaaaaah!!!!

Jenny fick orgasm igen och de skrek bägge två och ”Fabrikörn” blev själv lite orolig, att det skulle höras ut. Ljudet av rinnande vatten dämpade en del, men det var inte mycket.

Utanför dörren in till omklädningsrummet stod en bister gestalt. En normalbyggd man i samma ålder som lärarassistenten med ljusbrunt vågigt hår, ganska rejäl lugg antagligen upp-fluffat med åtskiljiga mängder hårmosse eller hårspray. Han spanade nervöst omkring sig och tuggade tuggummi för att bara ha något att göra. Han hade armarna korslagda över bröstet, stod lutad mot kakelväggen alldeles intill dörren in till omklädningsrummet och hans vita kläder tydde på att han jobbade på simhallen, eller gjorde han det egentligen? Han spände alla muskler i kroppen, men försökte se neutral ut, när Leopold och halländskans gemensamma vrålduett hördes där inifrån. Men som tur var så:

Skviiiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!

Gymnastiklärarinnans högljudda visselpipa räddade situationen och mannen i det vågiga håret svalde tungt, fast samtidigt blev han helt lugn i kroppen igen. Det var de bägge tvillingarna Olle och Lasse, som inte ville lyssna på Bengtsson. Alla eleverna skulle börja med att simma fyrtio längder, motsvarande 200meter, men de bägge bröderna hade trampat över på bestämmelserna och nu var de bägge uppe i det stora hopptornet och planerade ett skurkstreck.

– Olle å Lars, kom omedelbart ner därifrån!!! Hör ni vad jag säger era glin!!!!!!

– Men lite kan vi väl få hoppa!

– Det hör väl till gympan det med!

Skviiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!

Visselpipan lät igen och faran var över och tillika samlaget där inne, verkade det som. Det blev tyst i alla fall. Man kunde, om man stod alldeles intill den s.k. ”badvaktmästaren” ,höra honom mumla näst intill ljuslöst: ”Det här ska jag ha extra betalt för Palmers.”

Fingrarna slöt sig runt kranen och vattnet stängdes av inne i duschbåset. ”Fabrikörn” skakade av sig vattnet som en blöt hund och började kamma rätt håret det första han gjorde, tog sig inte ens tid att klä på sig först. Han stod framför en spegel i duschrummet alldeles intill trädörren in till bastun. Bredvid fanns också en elektrisk hårtork uppsatt.

– Vatten är inte bra för frisyren, sa han.

Det droppade några sista droppar ur duschaggregatet, ner på Jennys blöta hjässa och hon satt fortfarande kvar på Leopold Nilsson och bägge flämtade, som de värsta ånglok. ”Fabrikörn” hade hämtat sig ovanlig snabbt från den sköna kraftansträngningen. Var han månne en sådan som rände runt bland elljusspår och tränade kondisen? Hur som helst, så hade han bättre kondition. Den avlånga lemmen krympte sakta, då blodet återvände till andra regioner i kroppen och snart hade han fått till sin gamla frisyr. Han hade med sig en röd tub med den vita texten ”Brylkräm” i innerfickan på skinnjackan. Den hade han hängt upp på en krok på väggen tillsammans med byxorna.

Leopold låg med ryggen mot det kalla golvet och Jenny sänkte sig ner med ansiktet mot honom, gav honom en öm kyss och blev liggande kind mot kind med honom, medan bägges bröst reste sig och sänktes av tunga andetag. Mannen langade prickfärdigt upp sin lilla kam på en av hyllorna över klädkrokarna och satte sedan på hårtorken. Han nynnade på något som kunde uppfattas som ”Love me tender” med Elvis, men han kunde inte texten på en del ställen.

Leopold låg kvar med Jenny över sig och de orkade fortfarande inte resa på sig. Flickan smekte över hans håriga bröst med sin lena handflata och i bakgrunden stängdes hårtorken av. Innan de ens kommit på fötter och yttrat sig, så var 50-årigen redan färdigklädd och klar att gå. Hans stora fötter tvingades in i de smala Myggjagarna.

– Det var ju riktigt trevligt det här, flinade han med snusgulna tänder och kände över sin sträva haka. Därefter letade han i innerfickan på jackan. Uppenbarligen sökte han efter en rakhyvel, men hade visst glömt ta med en sådan.

– Måste kila Leo!

– Okej, flämtade lärarassistenten. Strilar av vatten, som dröjt sig kvar i håret, rann nerför hans panna och vidare ner längst kinderna.

– Jag har lite papper att fixa med din arbetsgivare. Rektor Torstensson. Han anar vissa ugglor i mossen, som du vet, och det är min uppgift att skrämma bort dom ugglorna.

Han tittade sig en sista gång i spegeln, kontrollerade håret och rättade till kragen på sin skrubbslitna skinnjacka.

-….Eller åtminstone skyla över fågelkräken, mumlade han. Du säger till Linus där utanför dörren när du är klar med unga fröken Rävberg. Henne vill jag gärna träffa igen. Åsså hon den där…eh…

Han försvann ut från duschrummet in mot omklädningsrummet och mumlade:

-…..TomtePetra.

Leopold och Jenny skrattade i mun på varandra när svängdörren slog igen bakom mannen. Lärarassistenten gned bort de sista vattendropparna från pannan med utsidan av handen, säker var det ett par svettdroppar också, och drog ett djupt andetag med ett pustande.

– Herre gud, hur orkar han? Han är en gubbe, men har fasen i mej kondition som en tioåring på skolgården. Jag fattar inte…(Pust!) att han orkar. Ja, jag är helt slut.

– Mmmm….Jag med, log Jenny Rävberg. Hon låg på lärarassistenten med armarna lagda över hans bröstkorg. Hennes ljusbruna hår hade blivit mörkare av all vattnet och det droppade från topparna och från luggen, som låg över hennes panna i ojämna hårstrån.

– Han vill jag träffa egen, Leo! Han kunde verkligen sin sak.

Leopold såg likgiltig ut med ett flin över ansiktet och nickade tyst.

(0)

Sexnoveller