Sexiganoveller

Längs väggarna i korridoren tvärs igenom hela skolan smög den underlige mannen med alltför stor rock och hatt. Under den stora huvudbonaden skymtades hans avlånga näsa, medan ögonen var i total skugga och det var väl så man helst brukade beskriva den fördomsaktiga bilden av privatdetektiven. Han var antingen totalt knäpp, eller också väldigt smart. Det var svårt av avgöra. Han slickade väggarna med sidan av sin kropp och höll sina händer intill ytan och verkade lyssna. Fast det enda han hörde var ett enstaka bubblande från alla värmerören. Det var femte December och klockan hade blivit tre. Korridoren hade börjat bli tömd på ungdomar, då de flesta slutat och den s.k. privatdetektiven tyckte det var bekvämast att spana då, när det inte var så mycket folk och trängsel. Att han sedan måste ha någon att spana på, var bara en fånig detalj för den late Jöns Berntsson, som han hette. En och annan skolflicka passerade honom, de flesta i märkeskläder och skolböcker under någon utav armhålorna. En del hade fnissat lite i smyg, när de sett hans uppenbarelse, medan andra bara gått förbi, hade säkerligen upptäckt honom, men inte vågat fnissa. Den bisarre kunde bli våldsam.

När han passerade en av glasdörrarna som ledde in till ett av skåprummen så fick tvillingarna Olle och Lasse syn på honom och gav till varsitt flatskratt, som han dock inte varseblev. Han smög istället vidare och efter ytterligare ett par meter fjädergång, så höll han på att riva ner en tavla. Detta såg en lång mager herre med tjocka glasögon, skägg, rutig skjorta och skinnväst.

– Stopp! Stopp! Stopp! Kommer aldrig på frågan! Kommer aldrig på tal!

Det lät som början på en barnramsa, men nu kom studierektor Viktor Nordgren språngande med sina långa gängliga ben. Han kom i exakt rätt sekund och hans händer greppade tag i tavelramen, innan dyrgripen gled ner från kroken och ner i golvet. Nordgren gav ifrån sig ett obetydande ord av lättnad mellan de lätt särade läppar och förde tavlan uppåt väggen för att sedan kroka fast den. Nu satt den där den skulle. Studierektorn tittade strängt på den lille mannen med hatten.

– Jaha, vad är meningen? Vem är ni som bokstavligt talat stryker längs väggarna, frågade han argt och han förväntade sig ett vettigt svar.

– Jo, själva hövdingen över stammen har anställt mej. Jag skulle hålla ett vakande öga på en skum typ som kallar sej för ”Fabrikörn” och hans anhang här på skolan.

– ”Hövdingen över stammen!” Ska det vara rektor Torstensson det?

Mannen nickade och skulle säkert ha gäspat Nordgren i ansiktet, om han inte hade varit så kort mot den gänglige studierektorn.

Med ett ilsket grymtande marscherade den långe mannen iväg ifrån platsen och stegen styrde bort mot sin egen expedition, där han också skulle ha ett allvarligt samtal med den s.k. ”Stammens riddare”. Brist på ordning och reda var något som han inte tolererade och han hade själv inte haft några konflikter med den där ”Fabrikörn” och inte sekreteraren, lärarassistent Nilsson eller den där våghårige typen som också verkade höra till sällskapet. Nej, de hade hållit sig till skolans strikta regler, men det hade inte den där privatdetektiven gjort. Nej, han kunde påverka ungdomarna på skolan med sitt dåliga föredöme. Men vad inte den pryde studierektorn visste var att Leopold Nilsson, lärarassistenten, och det övriga gänget hade genomförd liderliga handlingar som skulle få honom att hänga upp skylten. Ingen kunde väl ana att lärarassistent Nilsson hade på de få dagar han varit där haft sex med elev Jenny Rävberg två gånger andra gången tillsammans med den slemmige ”Fabrikörn”, haft tre utlösningar med den mörkhyade Petra Eriksson och sedan satt på kinesflickan Mayo Ling när hon skulle ha haft kvarsittning igår. Det var den femte December och bara två dagar kvar till det stora julspelet med luciatåg. Ännu hade ingen avslöjat vem som skulle bli årets lucia, men blonda Natalie Österbäck låg bra till. Men någon som inte låg bra till hos någon, i alla fall inte på skolan, var Pia Katz som sparkade upp dörren in till skolan vid entrén längst bort i korridoren. Om hon ansträngt sig, så hade hon kanhända sett privatdetektiven försvinna in i en sidokorridor längre bort, men hon ansträngde sig aldrig, om hon inte hittade på något ofog.

Efternamnet Katz var egentligen tyskt, då hennes elake far var ifrån tyskland från början och son till en nazist. Enligt vad fadern berättat, så var det krav i familjen att kunna alla Hitlers tal utantill. Farfadern var död sedan länge och Pia hade aldrig hunnit träffa honom, men det var ju inget hon hade längtat efter. Kanske trodde hon, att farsgubben skulle bli som folk, när familjens allra svartaste får gick bort, fast det märktes ingen skillnad. Fadern var knutte och gjorde ett par småstölder i veckan. Ingen lysande barndom för Pia Katz, så hon hade utvecklats till en satmara utan gränser. Hon kom inmarscherande i sin typiska personliga stil, precis som om hon alltid måste gå med rak rygg. Var det något som fadern hennes lärt henne? Vem visste? Bara hon själv och ingen hade vågat fråga. Gången hade nu tömts på folk. Den enda som vanligt var på plats var vaktmästare Hultén med sin pedanteri för skolans föremål. Nu stod han och undersökte vinkeln på den tavlan som Berntsson nyss hade varit nära att riva ner. Och med sin rutin, efter 10 år som vaktmästare, så visste han bara genom att beskåda ramen att någon hade varit där och kladdat på skönheten. Fast det var strikt förbjudet att lägga hand på den. Och hur såg Hultén det? Jo, dammet hade åkt av på ena sidan(!) och hade nu hamnat på golvet. Han svor tyst, men blåste ut luften mellan läpparna så mustaschen viftade.

Pia Katz blev stående vid den stora anslagstavlan och tittade. Eftersom gången var nämnvärt folktom, så brydde hon inte anstränga sig för att se ointresserad ut. Mumsade smaskande på en ”Snickers” hon hade köpt i skolans gottkiosk för pengar hon i sin tur hade stulit ifrån lille Kalle i ”Sjuan”. Det fanns väl inget läsvärt på tavlan, men hon måste ju fördriva tiden på något sätt. Hon ville inte komma hem för tidigt, innan farsan hennes hade öppnat brännvinsflaskan, för då kanske hon skulle få stryk. Nej, Pia väntade till klockan fem, för då var fadern så pass redlös. Han kanske satt i den trasiga ”finfåtöljen” , som han hittat på soptippen, och stirrade med glansiga ögon på den glansiga teverutan. Det var visst någon gammal västernfilm med John Wayne ikväll och den skulle han nog inte missa. Pia tuggade ljudligt med hela läpparna nerkletade med choklad. Den överdrivet sminkade truten hade bytt från blodrött till chokladbrunt, men det verkade inte bekomma henne. Hon tittade på ett anslag som Lotta Bodin satt upp. Ett helt A-3 papper med stora bokstäver som hon prydligt klippt ihop, klistrat och sedan kopierat. Det såg omsorgsfullt gjort. FÖR omsorgsfullt.

– Vem fan vill veta något om den där jävla förbannade tävlingen, gnällde Pia i falsettstämma och slet tag i pappret med den chokladsmetiga högernäven.

– Nä, dom där luciaflatorna kan få kyssa mej i röven!!

Hon öppnade sin stora mun och svalde den sista biten choklad och slet sönder pappret med flinka fingrar medan hon tuggade. Därefter slängde hon (så mycket man nu kan slänga lätta papperslappar) på golvet vid tavlan tillsammans med chokladpappret. Sedan fortsatte hon marschera framåt med sina höga lackstövlar.

– Jodå, den här tavlan har flyttats flera centimeter!!!

Det var vaktmästaren som skrek till. Han stod och undersökte märkena på väggen och upptäckte nu också att det blivit små, knappt synbara med blotta ögat, märken. Snabbt började han fingra i fickorna på de blåa snickarbyxorna med färgfläckar och fick upp lite oljefläckat trassel. Sedan började han skrubba med luddet, samtidigt som han varsamt höll tavlan åt sidan med den andra handen. Märkena kunde kanske bara vara fläckar, fast sådan tur fick han inte, utan började gorma igen. Pia passerade honom med en nonchalant knyck på axeln och fortsatte bort mot ”sjuornas” skåprum. Där satt de bägge tvillingarna och pratade om olika bilmodeller och en utav den (svårt och avgöra om det var Olle eller Lasse) berättade att han hade fått köra den nyaste Volvon på sin praktikplats. Tvillingarnas mor och far var skilda, så de bodde på varsitt håll och träffades bara i skolan, då föräldrarna var mäkta ovänner. De tystnade tvärt, när Pia Katz passerade dem, men trots deras respektfulla ansikten, så kollade de allt på hennes bara ben och bakdelen i den tighta blänkande skinnkjolen. Hon försvann bort mot skåprummet, där hon sedan gick in på en av toaletterna intill en klassrumsdörr. Knappt hade hon försvunnit förrän Uddevallagrabben Phillip Bengtsson kom springande i sina gamla slitna loafers med hål. Han hade kommit utifrån, men trots den kalla temperaturen hade han ingen ytterjacka på sig. Nej, han hade för bråttom att känna av kylan. Han hade två små papperslappar i ena handen, som man inte riktigt kunde analysera vad det var, då han rörde på armarna hela tiden när han sprang. Var det månne två kvitton från ICA? Nej, kanske inte. Svetten rann tillsammans med våta snöflingor som fastnat på hans panna och det hördes att sulorna på skorna blivit rejält blöta, eftersom de gnisslade i korridoren. Detta irriterade Hultén, när han precis skulle styra stegen mot rektorsexpeditionen han med för att klaga hos Torstensson, men hans planer ändrades i detalj, när han var tvungen att…

– Spring inte!!! Gå som folk!!!

Han vrålade med illrött ansikte och med händerna knutna framför sig. Det var inte likt honom att reagera så där, men det hade varit mycket på en gång. Den där ”Fabrikörn” hade ju förstört en massa soptunnor med sin förbaskade bil, sedan hade det varit en mindre katastrof i bildsalen, när Evert Grens tavlor hade blivit förstörda, sedan konstverket i korridoren och nu det här. Phillip tvärbromsade med skorna med ett skrikande ifrån gummit. Hans ögon var vidöppna innanför de snöfuktiga glasögonen och Hultén pekade på elevens fötter.

– Åsså inget skrapande med skorna. Har du svarta sulor?!

Phillip skakade förskräckt på huvudet. Munnen var tillsluten som om den hade dragkedja.

– Vet du hur lång tid det tar att ta bort dom där satans fotavtrycken? Det var jävligt tur för dej, att du inte hade såna skor för då skulle du få stanna kvar till klockan halv sex å skrubbat bort dem med rotborste å såpa….

Vaktmästaren stoppade ner trasslet i fickan, kliade sig i huvudet och funderade, om det skulle sägas något mer. Han hade visserligen en mindre skräckhistoria om en elev på 80-talet som råkade ut för det, men den hade han kanske inte tid att berätta, men det hade varit bra i avskräckande syfte.

– Ge fan i å spring, sa han bara. Fast i en mycket lugnare ton. Det var mer som ett tyst mummel.

Sedan vände han på sin stora kropp och traskade iväg till rektor Torstenssons kontor, som låg längst bort i en separat korridor. Phillip blev stående i statyposition i flera minuter, innan han med ett nervöst sväljande vågade fortsätta. I lugn takt den här gången. Fast nu hade det hunnit bli imma på glasögonen, så pojken kunde knappt urskilja något. Det blir ju oftast så, när man har varit ute i kyla och snabbt kommer in i värme. Han gick rakt fram i Lützendimma och hörde någon ropa, men inte efter konungen av Sverige.

– Hallå, Phillip! Vad gör du? Har du blivit blind? Du famlar ju som om du lekte blindbock.

Två flatskratt hördes till höger om honom och det var också där rösten hördes.

– Har inte du slutat för dagen? Klockan är ju nästan halv fyra.

Det var Olle och Lasse som upptäckt honom. Phillip tog tag i sina bågar med fumlande händer och nu såg han mer ljus, fast det var fortfarande i dimma.

– Nån som har en trasa, frågade han försiktigt.

– Javisst, svarade en av rösterna. Olle, tycktes det vara. ”Jag går alltid runt med en våt disktrasa i fickan. Det fattar du väl…?”

Sedan två skratt igen, likt två mindre påsksmällar.

– Nä du, grabben. Det blir lite svårare det, sa Lasse. ”Men du kan putsa lysmaskarna på dina byxor från Beatlestiden.”

Ett nytt skratt i dimman och Phillip drog lite försiktigt på smilbanden och började valhänt stryka glaset emot sina pressvecksydda manchesterbyxor. Det gick inte så bra. Materialet var lite oävet för dylika ändamål. Till slut verkade det bra i alla fall och han placerade glasögonen på det rätta stället igen, kisade lite och vande sig snart vid att kunna se igen. Det var mycket riktigt tvillingbröderna som satt på bänken vid hänggalgarna utanför ”sjuornas” skåprum. De tittade flinande på honom med spjuveraktig blick.

– Varför har du så bråttom?

– Har ni sett Lotta? Lotta Bodin? Hon går ju i er klass!

– Jo, hon gick in i uppehållsrummet bredvid sjuornas klassrum, sa Olle. (antagligen var det Olle, han var lite mörkare i rösten) Han nickade med huvudet bort mot skåprummet. Lasse tog upp sitt cigarettpaket och placerade en stinkpinne direkt i truten och sade otydligt:

– Hon håller på med nått med vännerna i elevrådet.

Han räckte paketet till sin bror som tog en cigarett, utan att röra vid paketet. De reste sig för att gå ut. Det var rökning förbjudet inomhus. Egentligen var det rökning förbjudet på hela skolans område, men så petiga brukade inte eleverna vara. Inte vaktmästaren heller, om de inte fimpade i rabatterna eller något liknande.

– Vad vill du henne?

Phillip Jönsson svalde tungt. Det syntes. Han bet ihop tandraderna, tittade ner i golvet och visade upp de två papperslapparna han hade haft i handen hela tiden. Tvillingarna tittade noga med gapande mun. Phillip rodnade. Det var två biobiljetter.

– Jag….tänkte bjuda henne på bio, sa han tungt.

Ett visslande ifrån Lasse och han knuffade på sin bror. Sedan började de gapskratta med cigaretterna i handen. Saliven flög ut ur deras munnar och landade på bänken, när de till slut tog sig krampaktigt för bröstet och började vissla ouvertyren till teveserien ”Hem till gården”. Phillip ville bara sjunka genom golvet.

– Häftigt!

– Kanon! Lycka till för fanken!!

Tvillingarna knuffade till pojken på vardera axeln och han höll på att ramla vid bägge knuffarna. De passerade honom med de otända cigaretterna åter i mungipan, medan de pratade.

– Javisst, Lasse. ”Lasso”, farsans kompis på jobbet hade ju nyaste Volvon å vilken skönhet. Volvon, alltså.

De försvann åt samma håll som Phillip själv hade kommit ifrån och i total tystnad hörde hur ytterdörren slog igen längst bort. Sedan var Phillip helt ensam och kallsvettades. Han stod och tittade ner på sina biobiljetter med en otäck känsla av nervositet i hela kroppen. Han slet med handen i sin blonda lugg och kände hur hårtopparna hade blivit våta av svett. Hur skulle han klara det här. Låt oss lite snyggt lämna denna unge man för ett ögonblick, då hans väntan på Lotta blev lite långrandig i ångest och gå över till ett grupprum någonstans i skolan. Var någonstans spelar mindre roll. Det var i alla fall det rummet som Samuel Palmers alias ”Fabrikörn” hade fått som sitt kontor för tillfället. Det var inte särskilt utsmyckat, utan hade bara ett vanligt bord på fyra ben med en ful grå färg, två fönster utan gardiner och en svart tavla. Det fanns fyra stolar i alla fall och på en utav dem satt Leopold Nilsson och gestikulerade vilt.

– Samuel, du måste ordna så Mayo Ling får en ”femma” i slöjd. Det har jag lovat henne.

Halvsittande på bordet satt ”Fabrikörn” iklädd sin gråa kostym och vita golfhandskar. Han hade innan sagt samma sak, men sa det igen för att riktigt understryka vad han menade.

– Just det. Det var DU som lovade det, men inte jag.

– Kan du inte i alla fall försöka ta reda på, om hon kommer få en ”femma” i alla fall. Jag vill inte framstå som en jävla hycklare.

I rummet satt också den vackra medelålders sekreteraren med sina långa naglar och läppstift. ”Fabrikörn” suckade djupt och trummade mot det kala bordets yta. Han hade inte ens brytt sig om att skaffa något form utav skrivbordsmaterial.

– Både DU och JAG VET att du är en hycklare, så varför skämmas.

– Jo men, jag vill inte LURA HENNE! Hon är uppfostrad efter former som skulle vara legalt på 1800-talet och jag har lovat!!

Leopold reste sig hastigt upp från stolen, så att den knuffades iväg och skulle ha välts om inte sekreteraren hade räddat den. Lärarassistenten travade fram och tillbaka med händerna knäppta på ryggen.

– Enligt vad experter ha sagt, så är både du och jag två perversa sexgalningar, men jag är en pervers sexgalning med någon som helst heder. Jag har väl uppträtt som en sol och vårare förut och visst gnisslar jag tänder, är voyeur och måste ha bettskena ibland, men jag gör bara inte detta. Jag tycker synd om henne, att hon är beredd att förföra sin ”magister” som hon kallade mej, för att få sitt betyg.

– Kalla henne stackare, sa Elviskopian i kostym. ”…Men jag kallar henne desperat.”

– Kalla henne vad fan du vill, men jag vill att du hjälper henne.

Sekreteraren började tala för första gången i sammanhanget och hennes röst var mörk och underbar som en midsommarnatt. Hon var en sådan som kunde smeka en kind med sin egen stämma.

– Vi har ett problem att lösa, Leo. Rektorsgubben har till å med satt en deckare på oss. Vi är skuggade hela tiden, eller åtminstone försöker lurifaxen skugga oss.

”Fabrikörn” gned med handen längst sin orakade haka och stubbet rev mot hans handflata med ett sprakande ljud. Han hade också sett Jöns Berntsson i sin utstyrsel.

– Vänta nu lite, sa han och höjde handen i luften. ”Är du säker på att det inte är någon jeppe som bara är med i julspelet?”

– Bombsäker, sa sekreteraren lugnt.

Just när lärarassistenten markerade med ett kantslag i luften och skulle säga något, så öppnades dörren in till kontoret och alla blickar vändes mot den. Leopold blev stående med ljudlöst gapande mun och handen framför sig. Det var mannen med det tjocka vågiga håret som tidigare hade varit utklädd till badvakt på simhallen som kom in. Han blev stående i dörrspringan.

– Hörru, Palmers. Den där gubben i trenchcoaten vill prata med ”Fabrikören” här ute. Vad ska jag göra.
Medan lärarassistenten fortfarande stod kvar i samma ställning, så började 50-årigen med det slickade håret att fingra nervöst i luften.

– Släpp inte in honom!!! Jag är inte här! Jag är någon annanstans

– Det jag tänkte säja var att du är skyldig mej en tjänst. Se till att hon får en…

Lärarassisten avbröts av den nervöse ”Fabrikörn” med klådfingrarna.

– För helsike! Vi pratar om det där sen!

– Lovar du? Fixar du det?

– Ja, men nu måste vi sticka! Han kan ha kommit på nått!

Leopold tittade ner i golvet med ett roat ansiktsutryck och småskrattade.

– DEN! Skulle den där seriefiguren vara nått hot för oss? Det tvivlar jag starkt på!

– Stick genom fönstret, sa sekreteraren. ”Det är bara att hoppa ut. Hela skolan är ju på en stor bottenvåning!”

– Ja, det får vi fanken göra. Vi drar Leo, gnällde ”Fabrikörn” och rusade bort till ett av fönstren och började slita frenetiskt i en utav fönsterspärrarna, men oförmögen att få upp den.

– Men vad ska jag säga till pajasen, frågade våghåret vid dörren nervöst.

– Säj att ”Fabrikörns” sekreterare tar emot, sade kvinnan i stolen med en förförisk röst och gned vaderna mot varandra, där hon satt med benen i kors.

Elviskopian, som alltid hade verkat så självsäker, hade nu ett dilemma han fick inte upp fönstret. Leopold gick lugnt fram och hjälpte honom. Felet var att han dragit åt fel håll hela tiden. På ett ögonblick hoppade de bägge mystikfika profilerna ut genom fönstret och landade säkra på fötter utanför. Det var cykelväg utanför och de skubbade iväg som två spöken i snöyran och försvann. När privatdetektiv Jöns Berntsson kom in med hasande slöa steg, höll kvinnan på att tillsluta fönstret. Klumpigt stängde deckaren dörren, så hon skvatt till och dråsade ner i en enda hög på en av stolarna. Där blev han sittande ett tag med öppen mun, utan att säga något. Kvinnan vände sig om och särade medvetet på benen under den korta gröna kjolen. Hon hade ögonen halvslutna under glasögonen och drog med de glitterförsedda naglarna genom sitt röda uppåfluffade hår.

– Fabrikören är inte inne, sa hon med sin sköna röst.

– Nä, jag hörde det. Han den där därute sa det till mej.

Berntsson gäspade högljutt och blottade sina stora framtänder. Sekreteraren rundade bordet med mjuka steg på sina höga klackar.

– Jo, jag är här för att ställa honom några frågor, sa deckaren och kliade sig utanpå den säckiga rocken. ”Jag tänkte smyga mej på honom, fast det finns ju behändigare sätt att få fast honom. Jag tänkte sätta honom på pottkanten med mina frågor.”

Hela scenen var som tagen ur en film eller serietidning. En privatdetektiv vill ställa frågor och en sekreterare i höga klackar och kort kjol är också med i leken. Och snart kom det traditionella:

– ….Vill ni ha nått att dricka? Öh…jag uppfattade inte namnet?

Berntsson hade tagit upp ett alltför litet fickblock med anteckningspapper och svarade med något som antingen kunde uppfattas som kvickhet, eller som dumhet.

– Nä, ni skulle ha hört lite mer noga på prästen, när ni döptes.

– Va?

– Jag vill gärna ha nått att dricka, men jag vill att du svarar på dom frågorna som fabrikörn hade fått svara på.

Hon gjorde en imponerad min i ansiktet och svarade ”Självfallet”. Sedan letade hon igenom en svart resväska som stod under den svarta tavlan. Där fick hon fram en flaska med skotsk maltwhiskey.

– Öh…få se. En skulle tagit med sej ett större block. Vi får få det här avklarat snabbt.

Han mumlade något ohörbart om ”Björnes magasin” och sekreteraren kunde i låta bli att fnissa, fast han upptäckte det inte. Slöhet, kunde döpas efter den här mannens namn. Hon hällde upp ett stort glas med den brunfärgade vätskan och satte elegant ner glaset på bordet framför mannen i rock och hatt. Han grep tag i det med högerhanden och läste otydligt det han redan hade skrivit på det futtiga lilla blocket och klunkade i sig whiskyn med en snabbhet som skulle få Larry Hagman att spärra upp ögonen. Men sekunden efter, så ryckte han till och började hosta med en sådan kraft att han tappade glaset med resten av innehållet i knät.

– ……Va i….grssch…..grschll…..hade du brännvin i glaset…fa…fan…Jag tål inga starka saker, hostade han och höll sig för bröstet och rosslade otäckt. Sekreteraren log i smyg och låtsades bli oroad och hon gjorde det bra också.

– Åh! Förlåt så mycket. Jag visste ju inte det. Å den fina rocken har ni ju sölat ner också.

– Ja, å den kostar en hel del den, fnyste detektiven tjurigt och fångade glaset i knät för att sedan ställa det på bordet. Skadan var redan skedd. Glaset var tomt och förutom det som hamnat på golvet, så hade all vätska vätt ner mannens knä. Nu satt han där och ojade sig under sin stora hatt.

– Ni måste ta av er rocken, innan ni förkyler er.

– I helvete heller, flämtade Berntsson. ”Nä, det törs man inte. Man har väl någon moral i kroppen. Jag måste ha en trasa…”

Sekreteraren trippade fram till honom och beskådade katastrofen framifrån med händerna knäppta i en förfärad min.

– Jo men, det måste ni. Det är farligt att få Whiskey på sej. Tar man inte av sej kläderna så kan man få blåskatarr å andra hemskheter.

– VA? Är det sant, utbrast detektiven och strök det blöta stället med handen.

Medan han gjorde det, så passade den vackra kvinnan på att kavla upp kjolen lite grand. Sedan satte hon sig ner på knä och särade ordentligt på låren, men träbocken noterade inte den obscena alls. Nej, hon måste få av honom rocken på något sätt. Nu strök hon med handflatorna mot det våta och tryckte lite extra vid själva skrevet. Hon försökte att tända lågan där emellan på Berntsson, men tyget var väl för tjockt mån tro.

– Ta av er. Rocken måste ju tvättas. Den kan bli förstörd.

– Förstörd!!!

Den underlige figuren var tydligen mer rädd om trenchcoaten, än sig själv. Som en spiralfjäder i en madrass flög han upp och började fumla vid knapparna i havet av tyg. Sekreteraren stod bredvid den korte mannen med sin fulla längd och hjälpte honom med ett nöjt leende på de fylliga rödmålade läpparna. Hon doftade gott av parfym och hudkräm, fast det kunde inte kännas nu, då det stank whiskey i hela rummet. Berntsson fick av sig rocken och man kunde ju undra varför han hade den över huvud taget. Vad tusan, tänkte sekreteraren. Karln hade ju en likadan under. Otroligt! När äntligen de bökat av ”tältet” till rock och deckaren lagt ifrån sig den på golvet med ett: ”Sådär ja!” så varseblev sekreteraren förvånat, att mannen hade en likadan under, fast inte lika stor. Tja, då får hon väl fortsätta.

– Ni får ta av er den rocken med. Annars blir ni ju förkyld.

– Struntar jag i, flinade mannen och visade sina hartänder igen.

Javisst ja, så var det. Han brydde sig mest om kläderna. Sekreteraren knäppte upp sin kraftigt gröna tröja och drog ner blusen lite, i den redan så djupa, urringignigen. Hon hade en kraftig byst och det syntes konturerna av den vita spetsbehån under. Blusen var väldigt tunn och vit.

– Rocken kan bli förstörd, sa hon snabbt och bet ihop tänderna medan hon räkande sekunderna tyst i huvudet.

– Kan den rocken också bli förstörd?!!!

Sju sekunder senare hade detektiv Berntsson fått av sig underrocken också och den rödhåriga kvinnan drog en suck av lättnad, när hon möttes av en gul T-tröja. Tack och lov, pustade hon. Hon lade sina välmanikyrerade händer på mannens axlar och tog av den stora hatten och fick se att han faktiskt hade hår under också. Därefter ledde hon mjukt bort honom mot stolen och tryckte sin byst lite extra mot honom, men likt förbaskat verkade han inte märka något. Det här verkade bli knivigt. Byxorna var utav något bomullsmaterial och var rätt tunna och hon började känna lite extra på hans ben, när han nu satt med det fånigt lilla blocket i händerna. Det var ett sådant med klister på baksidan av varje lapp, som man kunde riva av och placera som ett klistermärke var man ville. Han ögnade igenom det han skrivit om och kom fram till det han skulle fråga.

– Jo, saken var den att…

– Vill ni inte ha nått mer att dricka?

– Jag tål inte sprit, sa jag ju!

– Men jag har saft också.

– Ja, ja, ja, gnällde Berntsson. ”Ge mej lite saft då. Bara vi kommer igång.”

Det tog några minuter och sekreteraren hade blandat till ett glas ”saft” till privatdetektiven i bomullsbyxorna. Saften hade hon tagit färdigblandad ifrån en flaska i väskan, men hon hade också blandat i ganska rejält med sprit. När hon lämnade över glaset, så skälvde hennes hand till lite. Hon var nervös att han skulle upptäcka spritsmaken i alla fall. Men det gick lysande, tyckte hon. Detektiven svalde alltihop på en gång och ställde ner det tomma glaset på bordet. Och naturligtvis märkte han inte att sekreteraren tagit av sig tröjan och nu stod framför honom med den genomskinliga och händerna smekande igenom håret igen. Istället hajade han till av saftens eftersmak.

– Fanken! Nästa gång du blandar, så ta mera vatten å inte så mycket saft. Den var himla stark.

– Jasså, men jag trodde starka detektiver ville ha stark saft, sa kvinnan med den förföriska smekande rösten och gled runt honom och kikade över hans ena axel ner på anteckningar.

Samtidigt märkte hon att hans röst började bli mer raspig och han kunde inte hålla anteckningarna stilla. Till slut höll han handen för pannan och gnällde enfaldigt.

– Jag måste ha feber. Jag känner mej så snurrig, så matt så konstig….

Sedan hände det snabbt. Han ramlade ihop på stolen till ett otympligt bylte. Det var det som den rödhåriga sekreteraren väntat på. Hon visste att det här kunde benämnas som ”våldtäkt” i en rättegång, men det struntade hon i. Efter att ha varit med i ”Fabrikörns” gäng, så hade hon själv blivit sugen på det goda. Nu grep hon tag i den lille mannen i stolen och lade honom försiktigt ner på hans egen rock. Det var för hårt på golvet tyckte hon. Därefter drog hon upp tryckknapparna i sin gröna kjol och drog av den, när den väl hamnat runt de högklackade skorna sparkade hon oförsiktigt iväg den. Sedan kom trosorna, blusen och behån. Det enda hon behöll var de mjuka nylonstrumporna. Sedan gled hon mjukt ner på sitt offer som låg och inte riktigt kunde se rakt. Förmodligen hade synfältet delats på honom. Han såg nog vid denna stund två stycken kvinnor framför sig. Han var vid medvetandet, men det var svagt och han stönade fram något osammanhängande.

– Nu ska du få det skönt, min lille deckare, fnittrade kvinnan och hon var så upphetsad att det hade bildats imma på glasögonen.

De där tunna bomullsbyxorna tände sekreteraren extra och hon smekte dem med sensuella varaktiga rörelser. Sedan gav hon sig på gylfen och fick upp den, efter ett tags lirkande. Hon masserade sitt brinnande kön med ena handen och fittsaften klibbade på hennes trevande fingrar. Hon fick upp gylfen och fick fram den slaka staken. Den skulle hon få hård, kosta vad det kosta ville. Nu gled hon upp på den lille mannen med hela kroppen och satte sig försiktigt på honom, så hon gned sin våta fitta mot hans slaka penis. Varsamma händer smekte över bringan och grep tag i kragen. Det skulle räcka med ett ryck. T-tröjan var tunn. RITSCH! Den slets sönder i två delar och hon strök sig mot hans nakna bröst som helt saknade hår, förutom nere vid naveln, där man kunde skymta ett par strån. Han blundade och ansiktet var avslappnat. Det enda han sa, var något lugnt stönande ljud. Sekreteraren kysste hans ena bröstvårtan, så saliven kletade sig och färgade hela vårtan röd av läppstift.

– Ligg bara still, sa hon med den sköna rösten. ”Ligg bara still och njut…”

(0)

Sexnoveller